Storstrand är rest ur askan...

Helgen som gick var startskottet för nya Storstrand, Storstrand efter branden.
På fredagkväll serverades tacobuffé och kön ringlade sig lång både till kassa och till mat. Vid kassan fick vi bevisat för oss att vår kreditvärdighet ändå är rätt hög. Som de flesta människor år 2009, så går inte vi omkring med annat än bankkort och småslantar i plånboken, de pengar man äger ser man inte röken av, annat än på kontoutdraget... Inte kommer man ihåg att hämta ut kontanter heller, trots att man ju vet att Storstrand inte (än) tar kort. Men vi var bevärdigade en kredit på de tjugo riksdaler som saknades av totalbeloppet på notan.Verksamhetschef Jonas Carlzon emottog dessa tjugo kronor senare under kvällen. Förlupen ränta uppgick till gissningsvis 0,000037 kronor och behövde således inte betalas tillbaka.

Hur som helst, maten var god och lokalen fantastisk! Som min man sa, så kommer det att bli kanonbra, bara sentimentaliteten över den försvunna Storstugan får lägga sig. Jag tror att han har helt rätt.

Sonen var mindre förtjust. Han låg på golvet och ylade sig genom middagen, arg över att hans mamma ville ha ett finger med i spelet i tillredningen av hans tortilla. När han sen till slut bestämde sig för att sitta vid bordet så bankade han vettet ur den stackars tortillan. Sen åt han upp den.

Därefter fick jag frigång från familjelivet en stund. Maken åkte hem med barnen (det ena av dem ska enligt uppgift ha sjungit bajsvisor oavbrutet, hela vägen hem) och jag stannade kvar på Utbultkonserten. Eller... konsert och konsert... så mycket sång var det kanske inte, men den sång som var, den var bra.

På lördagen var barnen hos farmor och farfar. Barnens föräldrar ställde till med 30-årsfest tillsammans med ett annat par med jubilar. 20 gäster serverades mat, dryck och lekar.
Farmor och farfar åkte med barnen till Storstrand, så att de fick vara med på födelsedagskalaset (invigningen av lekrummet i nya byggnaden). Jag tycker att det där var en fantastisk idé: barnen fick ta med sig presenter till rummet, leksaker att fylla lekrummet med. Så alla de barn som var närvarande var delaktiga i valet av leksaker.

Jag hoppas att det blir av att besöka Storstrand några gånger under den här sommaren.
Jag har ojat mig över det länge nu, många somrar: att det liksom inte blir.
Men nu är barnen större, orkar vara uppe längre så då blir allt så mycket enklare.
Kanske, kanske...

Liv

Internet är intressant! Hamnade nyligen i ett diskussionsforum på communityn Familjeliv. Het debatt om abortfrågor.

Jag kan inte ta ställning för eller emot. Nog önskar jag att jag kunde säga att jag var orubblig motståndare till abort. Men det kan jag inte, för det skulle kräva att ett nej även till den som ville göra en abort under fruktansvärda omständigheter. Eller andra omständigheter som jag inte vet eller förstår. Och vem är jag att döma? Kanske skulle jag själv ha gjort samma val? Ett ställningstagande för/emot är för stort. Jag vill gärna reservera mig. Fast det är fegt.

Nog känns det skrämmande att det görs 30-40000 aborter varje år. Det föds ungefär 100000 barn, vilket betyder att 23-28% av alla påbörjade graviditeter (förutom de som resulterar i missfall) aborteras. 30-40000 redan gjorda barn. Människor.

Skrämmande är också att synen på fostren många gånger bara är av biologisk art: en liten inkräktare som äter sig in i livmodern och ställer till bekymmer för den som inte önskar barn.
Att det faktiskt är en liten människa under konstruktion anses av många på sajten som mindre viktig. Ansvarsfrågan för hur barnen blir till, alltså oftast genom ett aktivt val att utsätta sig för risken/chansen, verkar också den oviktig och mammans rätt att bestämma över sin kropp står över barnets rätt till liv.

Hur det än är så är barn, i min tankevärld, en produkt av Gud. Två människors delaktighet, men utan Guds finger med i spelet - inga barn. Få saker är jag så övertygad om, som att varje människa som finns här nere, var ett beslut där uppe.


Svårt är det också att förstå varför de mest fantastiska potentiella föräldrar inte får några barn. Det kan göra mig riktigt arg. Jag har diskuterat det med Vår Herre mer än en gång.
Kanske har Han en högre, speciell tanke för dessa. Att de ska få barn på något annat sätt än vad vanligast är…

Det är så mycket man inte förstår.
Man är ju bara människa.

Den som väntar på nåt gott...

Jag har en livslista. Inte nedtecknad, men i tanken. En lista över saker jag vill uppleva innan jag är oförmögen/hädangången.

Listan blev jag påmind om tidigare i veckan, under en lunchrast på Studiecentrum. Min kurskamrat hade läst i en tidning (Veckans Allehanda?) att Michael W Smith spelar i Örnsköldsvik 23:e maj. Kurskamraten vet att jag har konsert med MWS på min livslista. Jag har länge sagt att om han någon gång spelar i Sverige (Stockholm eller Göteborg) så ska jag åka. Och så kommer han ända upp till Norrland!

Biljetterna är bokade, hotellet likaså. Jag och en kompis (som blev aningen ställd när jag ringde och frågade om hon skulle följa med på konsert i Ö-vik) tar bussen och åker ner tidigt på lördagmorgonen. Kompisen hade ingen aning om vem artisten är, hade aldrig ens hört namnet. Hon är inte kyrkligt aktiv heller, men openminded som få, så hon hakade på direkt. Och jag tror att hon kommer att uppskatta musiken. Jag kommer att uppskatta hennes sällskap.

Förväntningarna är höga. Jag önskar mig en stor musikupplevelse som förhoppningsvis också sätter spår på insidan.