Att inte leva som man lär...

Hur gör man när man inte längre kan älska någon av sina näst:or? Inte vända andra kinden till en femhundrade gång? När man inte kan förlåta sju gånger sjuttio gånger, eller hur det nu var? När man dessutom är illa medveten om det och kanske inte ens vill älska eller vända andra, tredje, femhundrade kinden till längre...

Det Gud, skulle jag vilja ha svar på...

Det känns i hela kroppen att det är vår. Min fascination över att allt blir så levande blir större för vartenda år (tyvärr blir min mindre tacksamma känsla för vintern i samma takt större den också).
Varje ny vår känner jag en enorm tacksamhet över att få uppleva det ännu ett år: värmen, ljuset, grönskan, dofterna... att från baksidan av vår trädgård få se hur isen på sjön försvinner mer och mer och hur vita marker blir befriade från snö och sen så intensivt gröna. Det mest fascinerande är att bakom allt finns en tanke. Varje enskild cell i varje enskilt grässtrå är en byggsten i Vår Herres pussel.

"Jag tänker mig Gud som den intelligente, som räknat vart sandkorn på sommarens solvarma strand. Som skapat vart vasstrå, den dykande måsen med kärleksfull hand" I. Johansson

Ibland är det så uppenbart att Han går före, visar riktning och förser med kraft när det behövs. Vissa gånger märker jag också att han engagerar människor, kanske utan deras vetskap, till hjälp för andra.

Precis nu är det så. Det har hänt omvälvande saker, som jag inte i min vildaste fantasi hade förväntat mig och som jag för mitt liv inte kunnat klara utan att Gud delat ut kraftpaket emellanåt. Händelser som har blivit mer lätthanterliga genom att andra funnits till min hjälp. Tack Gode Gud för alla fina människor jag fått möta och får möta.

"Du är mitt ljus, Du är min lampa, allt jag förmår kommer från Dig. Du är min kraft, Du är min styrka, Du är den plats där jag får vila ut"

Nattvardsmässa på arbetstid...

Så var arbetshelgen över då. Igen.
Tre nätter och sammanlagt 38 timmar.

Vi tog brukarna med oss och for till stadskyrkan i går kväll, Mysteriemässa.
Det var faktiskt första gången på sju år som jag åkte iväg på trevligheter med dem, oftast har de redan varit på vift under dagen och är mättade på intryck när vi nattare dyker upp vid 18, så det är inte läge för fler aktiviteter. Undantag i går, som sagt och jag tror det kan bli favorit i repris...

En kvinna frågade om vi ville ta med oss grabbarna upp till altarringen vid nattvarden, vilket gjorde mig glad för att de blev sedda och räknades med. Men jag avböjde. Har ingen tillåtelse och det finns ingen anledning heller: Det är få saker jag är så övertygad om, som att Vår Herre ser till de här speciella människorna och oavsett om de delar bröd och vin eller inte, så har de en given plats hos Gud:

"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."

De tre uppskattade musiken och åtminstone en av dem var mycket fascinerad av kyrkans interiör: ljuskronorna i taket, målningarna...